"Den av föreningen fransk konst i Nationalmuseum våren 1931 anordnade stora utställningen "Fransk genombrottskonst från 1900-talet", vilken omfattade målningar av Bonnard, Matisse, Utrillo, Derain, Picasso, Braque, Léger och de la Fresnaye, blev som bekant en lysande konstnärlig framgång. Den visade också, att det hos den svenska allmänheten finns ett starkt och levande intresse för manifestationer av denna art.

Då undertecknad förliden sommar vistades i Paris, slog det mig vilken roll de postkubistiska och surrealistiska rörelserna spelade och jag hade tillfälle att konstatera. att de under de senare åren snarare vunnit terräng än gått tillbaka. Vad som frapperade mig var dessutom, att dessa rörelser långt ifrån endast omfattades av de franska konstnärerna, utan att tvärtom en mycket stor procent av deras anhängare bestod av utlänningar. Särskilt gäller detta surrealismen, som man numera har alla skäl att betrakta som internationell konst. Surrealismen uppträder icke uteslutande som bildkonst, den har sin parallell inom skönlitteraturen och står i ett tydligt förhållande till vissa strömningar inom den nyare psykiska forskningen, närmare bestämt de freudianskt betonade...."

Ragnar Hoppe