Svenske Bildende Kunstnere

VELKOMMEN TIL NORGE!

For et lite lands kulturliv er det en nødvendighet å vedlikeholde kontakten med sine naboland og de store kultursamfunn. Det er ved sin kultur de mindre land kan hevde seg internasjonalt. Nå, kanskje i høyere grad enn noen gang før, er det nødvendig å nytte kunstens foredlende innflytelse på menneskesinnet.
Alt som gir livet forskjønnende innhold, gjør samarbeidet mellom menneskene lettere.
Denne gang gikk vår henvendelse til broderlandet Sverige, landet med de stolte kunsttradisjoner, og norske kunstnere takker de svenske malere, billedhuggere og tegnere fordi de så spontant tok imot vår invitasjon.
Utstillingen ble planlagt i samråd med H. K. H. maleren prins Eugen som var levende interessert i at den skulle komme istand. Dessverre gikk Prins Eugen bort før planene kunne realiseres. Prins Eugen fulgte alltid norsk kunst med den største interesse og gjennom 60 år opprettholdt han et varmt og trofast vennskap med norske kunstnere, fra Erik Werenskiold og Eilif Peterssen til de aller yngste.
Minnet om den store maleren og den edle personlighet vil i Norge alltid bli bevart i kjær erindring.
Men også mange andre av Sveriges bildende kunstnere står vi i stor takknemlighetsgjeld til. Glemt vil aldri bli den håndsrekning våre svenske kolleger ga oss i de mørke årene da alt var sluppet opp. Da gikk det en strøm over grensen av alt hva en kunstner trenger for å kunne arbeide.
I dag rekker norske kunstnere hånden fram til et varmt håndslag, en dypfølt takk og et hjertelig
VELKOMMEN TIL NORGE.
Oslo i november 1948.
Ulrik Hendriksen.

Tack!

Under det andra världskriget byggde våldet murar mellan de nordiska länderna. Men så fort inkräktaren förpassats ur Norge och Danmark, smälte de konstlade skiljeväggarna, vänner sökte vänner, ett utbyte av idéer och erfarenheter fyllde åter luften med sin värme och stimulans. Det skall inte förgätas, att konstnärerna och deras vänner befann sig bland dem som tidigast kom samspelet mellan länderna att åter pulsera. Redan i maj 1945 tog Eder norska organisation, Bildende Kunstneres Styre, initiativet till den officiella danska konstutställning som ett år senare hölls i Oslo, och i november 1945 var tiden mogen för att låta det redan under kriget förberedda Nordiska Konstförbundet slå sin ring kring alla de fem nordiska länderna.
Bakom den snabbhet varmed konstens män deklarerade sin känsla av nordisk samhörighet låg en djupt rotad tradition, som sträcker sina rötter både till gemensamma läroår i Düsseldorf och Paris och till mogna konstnärers band av vänskap och gemensamma ideal under opponenternas och expressionisternas kampår och under den mellantid då varje lands konstnärer sökte formlerna för sitt nationella självmedvetande.
Det föll sig därför naturligt att planerna för den utställning, som Sverige nu fört över till Norge, först av allt diskuterades med en konstnär som upplevt hela denna period och som betytt mer än någon annan för det nordiska samspelet inom detta kulturavsnitt: Prins Eugen. Även under de mest påfrestande förhållanden, under unionskris och ockupation visste Prinsen att hålla kontakten levande med sina norska konstnärsvänner. De personer som fått uppdraget att gestalta denna utställning har också mitt under den djupa saknaden efter Prinsen känt hans närvaro som en verklighet och som ett manande exempel. Ehuru utställningens tyngdpunkt ligger hos generationerna
efter hans egen, ja, efter den som brukar kallas «1909 års män», så har det varit en självklar sak att åt honom givits en hedersplats på utställningen. Detta är ingen tom gest i riktning mot en högt uppsatt person utan det naturliga uttrycket för att Prins Eugen ända in i sin höga ålder intog en centralplats inom svenskt konstliv, i svenska konstnärers hjärtan. Detta har våra norska värdar förstått, och vi tackar dem därför.
Vi tackar Bildende Kunstneres Styre för att de kallat på Sverige sedan Norge och Danmark, de bägge vapenbröderna i striden mot förtryck och likriktning, gästat varandra i konstens tecken. Genom Er inbjudan, fylld av vänskap och generositet, har Ni räckt oss en öppen hand som vi med hänförelse fattar. Hur den utställning som vi sänt Er än må bedömas, ger den, tror vi, mångsidigheten - rikedomen säger några, splittringen menar andra - i dagens svenska konstutövning inom skulptur, måleri, teckning och grafik. Färgromantikern flammar bredvid puristen som väger nyanserna på våg, nyrealisten berättar, medan de abstrakta organiserar en ny rumsförnimmelse, surrealisterna går ned i drömdjupen under det den sköna ytans dyrkare hänföres av skimret i en snäcka eller ådringen i ett blad. Det kunde kännas frestande för utställningens organisatörer att för den harmoniska helhetsverkans skull renodla ett fåtal av dessa tendenser, men då hade bilden av dagens svenska konstliv blivit felproportionerad. Den norska publik, som länge varit avstängd från kon takten med detta konstliv, kan av en officiell utställning göra anspråk på en bild så sann som möjligt, och endast den som accepterar facetternas mångfald, kan fullt förstå den svenska uttrycksviljans egenart.
I förhoppning att denna förståelse skall komma utställ ningen till del och att den skall öppna nya portar till ut byte mellan våra länder, överlämnar vi den härmed till publik och kritik i det fria Norge.

Den svenska utställningsbestyrelsen.
Erik Wettergren.